Hos Paolo och Monica

 Paolo och Monica bygger fortfarande sakta men säkert upp och ut vingården de har tagit över efter Monicas farfar. Den hade börjat förfalla och Paolo hade tappat gnistan i sin profession som tandläkare i Ligurien. Nu producerar de mycket fina viner som fått prestigefyllda höga poäng i välkända vintidningar. Vi har tagit dem till Systembolagets beställningslista och säljer dem till några restauranger i Skåne.

Första gången vi besökte dem, och alla gånger sedan dess faktiskt, bjöd de generöst på vin, mat, och inte minst, sig själva. Vi hade cyklat dit, mestadels uppför då förstås, för att prova vin. Det första vi bjöds på var ett friskt, vitt vin som vi aldrig hade druckit förut, Arneis. (Druvan är typisk för Piemonte och betyder ”svår” på piemontesiska, vilket lär säga något om svårigheten att hantera den på ett bra sätt.) Och redan i cantinan där vi smakade Dolcetto direkt från tanken, blev vi bjudna att stanna över lunch.

Resten av vinerna, Barbera, Barbaresco och Moscato, drack vi sedan till den underbara lunchen ute på altanen utanför köket. Bobo, hunden vars koja är en gammal vintunna, var fastkedjad 30 meter bort och skällde oavbrutet i önskan om att få umgås med alla vid bordet. Till bords med oss och Paolo och Monica satt signor Mario, som sköter jobbet i cantinan och är en nyckelperson för produktionen av gårdens alla viner. Monicas pappa var där också. Han har tidigare varit restaurangägare i Torino och hade lagat till dagens secondo, en saftig kalvstek. Innan vi högg in på den hann vi äta av diverse små antipasti och en tallrik fusilli med färsk, spröd sparris och pesto. Barbarescon var fantastisk just till kalvsteken och Moscaton avnjöts till en Robiola (färskost) av får- och getost, tillsammans med Monicas mammas underbara cugnà, en sorts salsa av mycket av det som ligger och dräller på marken efter vin- och fruktskördarna. Saken var biff – dem skulle vi definitivt samarbeta med!

Lagom berusade i både kropp och själ, lyckliga över våra nya möten, de fantastiska vinerna, maten och naturen runt omkring oss, rullade vi nerför hem till Alba och hotellet.

Anna

De tre årstiderna: Del 3 – Hösten

Det är i slutet på oktober och ett par veckor till in på hösten och vinbladen som syns på bilden hade varit röda. Redan nu skiftar växtligheten ifrån ljusgult till varmt rött.

I september handlar hösten om vin, vin, vin i just den ordningen. Men när vi når oktober doftar hela staden tryffel. Det är tryffelfestival och Piemontes guld, eller de vita diamanterna - den bästa vita tryffeln i världen - nosas upp redan långt före gryningen av hundar med hussar som håller sina tryffelställen hemliga för allmänheten.

På Piazza Savona säljs rostade kastanjer, så när det blir lite kyligare under de tidiga kvällstimmarna värmer de händerna gott.
Och i barerna sitter det nu människor inomhus och njuter av vinet eller drinken. Det mycket populära vinkaféet mitt i centro storico (gamla stan) är välfyllt och surrigt. Där känner den mest skojfriske servitören, med det ganska komiska utseendet, igen mig och min syster. Vi känner oss hemma och beställer in ett glas av en av mina favorit-barberor, La luna e i falò (Månen och brasorna).

Fast middagen väntar. Mycket gärna går vi till den enklaste av osterie där den ena antipaston (förrätten) efter den andra ställs fram, sen en primo (oftast pasta), en secondo (kan vara 
köttgryta) och en dolce (söt dessert) eller en bit formaggio (ost) – allt för nästan inga pengar! Mums! Självklart dricker vi husets vin på karaff! Eller kanske går vi till stans bästa pizzeria som ägs av en tunn, liten, gammal man, som lär ha gjort miljoner i euro. Men vill vi istället spendera lite mer och få en michelinstjärnebelönad gastronomisk upplevelse går det också bra, både i och utanför Alba.


Anna

De tre årstiderna: Del 2 - Sommaren

Och så kommer sommaren och, voilà, det bli intensivt grönt. Är man inte ute och faktiskt vandrar rätt genom vinodlingarna kan man vara helt ute och cykla! Det är tufft att ta sig ut ur Alba och uppför kullarna i Langhe, men på en mountain bike med 3x8 växlar känns det ändå möjligt att ta sig uppför rätt långa sträckor.

Jag håller god min, irriterad över att jag inte kan som de, när äldre signori svischar förbi mig som om de hade FIAT-hästkrafter i benen. Ofta hälsar de leende medan de passerar, men inte nedlåtande. De tar kullarna snabbare än jag någonsin hade kunnat cykla på plan mark. Nerför rullar de ohämmat och ser alla ut som Giro d’Italia-deltagare.

Trött cykel ...

Jag gillar att stanna till och vila lite och se ut över landskapet och upptäcker alltid något nytt. Vissa sträckor ler jag min cykel och tänker att nästa gång ska jag cykla lite längre. Hem mot Alba vilar benen. Istället tränas muskulaturen i tummen och mellan tummen och pekfingret eftersom fotbroms saknas.

På förmiddagarna är det ofta disigt i Piemonte, men fram emot eftermiddagen blir det klar blå himmel och strålande sol. På nästan varje kulle finns ett slott. 

Två timmar bort från Langhe, i bergen i Alperna, 
är det fortfarande snö - ibland 
redan på 1700 m ö h så att man får hålla sig till vandringar under den höjden om man inte har stegjärn på fötterna. (En gång skulle jag berätta för min väninna i Alba, Rita, just om att man inte kunde ta sig uppför berget utan stegjärn, ramponi, och snubblade med tungan och sa lamponi. Rita såg lite road ut och trummade pekfingret mot kinden och jag kom på att jag hade sagt hallon istället för stegjärn …) Och ju högre upp man kommer nedanför trädgränsen desto mer välbevarade och lysande är gullregnen. Har man tur får man en skymt av i camosci, bergsgetterna.

Det är varmt, men varje ansträngning belönas med en ny trevlig upplevelse. På kvällen väntar de underbara aptitretarna, middagen och gott, gott vin. Staden är levande och sorlet från alla människor som njuter av sommarens kvällssvalka bekräftar just det, liksom musik som hörs från något lokalt band på Piazza Savona.  

Anna

De tre årstiderna: Del 1 - Våren

Vivaldi fullbordade året med de fyra årstiderna, men Helene och jag har nöjt oss med de tre i Piemonte. Man upplever dem bäst ute, vandrande eller cyklande bland kullarna.

På våren skimrar det i vitt och ljusrosa av blommande träd. Det finns fruktodlingar av olika slag där det inte växer vin eller hasselnötter. Det tar ett tag till innan hasselnötsträden och vinrankor får grön färg. Men det går att sitta ute till lunch och äta och låta solen rynka skinnet. I Alba doftar det ofta choklad när Ferrero Rocher tillverkar Nutella eller något annat godis.

Vi har provat olika vandringsleder och cyklingsbara vägar för att hitta bra aktiviteter för våra gäster. Rustade med karta tog vi en gång taxi till en led som

skulle föra oss genom Barolo-odlingar till en bokad vinprovning. Kartan togs fram, samtal med en farbror i lokalbefolkningen fördes om var leden faktiskt började och så började vi vandra. Jag studerade kartan ofta och jämförde med hus och natur runt omkring mig. Jo, det kändes rätt. Och så fortsatte vi.

”Ska vi inte ta höger här?”, frågade min syster när vi nådde fram till en liten asfalterad väg. Hon pekade på en skylt som antydde att vi var mycket nära vårt mål. ”Nääe”, sa jag ”kartan visar att vi ska gå åt vänster.” Så vi tog vänster och det stämde så fint med kartan.            

Vi hade trevligt när vi vandrade. Vi pratade med en äldre herre som berättade att det var just päronträd han beskar. Vi följde skyltar som indikerade att vi absolut var på rätt väg, tyckte jag. Vi vandrade på. Det var ganska lerigt efter först en ordentlig vinter och någon veckas ihärdigt regnande veckan innan vi kom till Piemonte. Naturen blev skogigare, små vattendrag dök upp, men något var konstigt för tidsberäkningen stämde inte och vi skulle snart missa vår bokade vinprovning. Kartan stämde ju ändå så väl! Men så stod vi där vid ogenomträngliga busksnår, nedfallna träd och en porlande bäck som inte såg så lätt ut att ta sig över och tänkte att något väl ändå måste vara fel …

Vi valde en annan väg och jag förstod äntligen att vi faktiskt hade gått helt käpprätt åt skogen, både bildligt och bokstavligt talat.  Uppför en lite halkig och lerig, brant backe, mötte vi en gammal, mager farbror med en yxa i handen. Han bekräftade leende att vi hade gått så fel man kan, och så böjde han sig ner, plockade upp en nedblåst gren från något närbeläget träd och yxade till var sin käpp till oss. ”Här har ni! En ekologisk käpp!”

Det visade sig att vi inte hade tagit in på leden ens från början! Vi kom till slut till rätt by, men då hade vi missat vinprovningen med ungefär en och en halv timme. Lunch fick vi dock i byn och därefter skulle vi vandra till en vingård för en annan vinprovning. Med min fulla tillit till kartan … gick vi återigen fel. Min mycket tålmodiga syster, i brist på lokalsinne och med någon sorts kartdyslexi, klandrade mig inte en enda gång.

Vi fick en vinprovning på rätt vingård sen, men sammanlagt den dagen hade vi vandrat i över sex timmar – det skulle inte ha tagit mer än max tre och en halv …

Anna

Alltid aptitretare

Det ser inte riktigt likadant ut överallt. I Ligurien har jag t ex oftare serverats nötter, salta kringlor eller brödkrutonger brynta i rikligt med olivolja, salt och vitlök. Smaskens till en kall öl! Men det är så gott som garanterat att något tilltugg serveras i varje bar med självaktning, åtminstone i Alba. 

När jag har varit i Alba i längre perioder har jag vid flera tillfällen suttit i den ljumma eller alldeles för varma sommarkvällen på någon bars uteservering, druckit två glas vin och fått hyfsat med tilltugg till varje glas. Jag har ibland inte behövt eller velat gå och äta efteråt eller orkat laga till något själv. Men jag har aldrig velat avstå tilltuggen, för just vid den tidpunkten på kvällen, när det börjar bli lite svalare, brukar jag bli hungrig och de härliga munsbitarna smakar gudomligt till vinet, hur enkla de än är. Och vad som helst kan ligga på den lilla brödskivan. Efter en varm, svettig dag kan crostinon med sardeller ge en del av den sälta kroppen då så väl behöver. Ibland serveras brödskivan med frittata (omelette), tomatröra, en skiva salame, tapenade eller en enkel bit av någon av distriktets alla typiska ostar – tome. På assietten ligger ibland prosciutto crudo (lufttotkad skinka), grissini, underbara stora gröna oliver, eller en liten bit foccaccia. (Den bästa foccaccian jag förresten någonsin har ätit serverades i en strandbar i San Lorenzo al Mare i Ligurien! Favoriten var den med lök.) 

After Work har väl alltid på något sätt existerat i Italien, men jag tror det är ganska nytt att kunna gå och sätta sig någonstans, beställa ett glas vin och för ytterligare några få euron kunna äta från en framsatt buffé, hur mycket man vill. Det är billigt, ofta rätt gott, även om gastronomin inte når himmelens höjder, men osexigt! Det passar kanske den som inte har så mycket i reskassan, eller inte är så intresserad av att upptäcka och äta god piemontesisk mat. Att inte vara nyfiken på maten i Alba är dock ett misstag för det finns flera riktigt bra restauranger i stan. 

Men aptitretarna är av någon anledning alltid sexiga!

Anna

Fina människor

Våra kontakter är naturligtvis livsviktiga för oss. Flera av dem är inte bara goda samarbetspartners utan också goda vänner. Andra är, om inte goda vänner, oerhört vänliga och tillmötesgående, humoristiska på ett hjärtligt ”glimten-i-ögat-vis”. CiaoAlba hade inte funnits om det inte hade varit för alla involverade fina människor! 

”Jag tycker italienare är svartmuskiga och opåltiliga!”, eller ”Jag tycker italienare är sliskiga!” är sånt vi har fått höra. Förutom det faktum att vår far var italienare och det kan tyckas vara synnerligen okänsligt att häva ur sig sånt just till oss, blir sådana kommentarer så fel i skenet av det vi har upplevt och alla de människor vi har haft att göra med, vare sig det har handlat om samarbetspartners, butiks- och restaurangpersonal eller torghandlare. I vilket fall som helst upplever vi människorna i Alba och dess omnejd som trevliga, gästfria, vänliga och korrekta.

Vi bestämde oss från allra första början att vi aldrig tänkte arbeta tillsammans med människor som är svårtillgängliga och osympatiska och det har vi klarat oss undan. Vid ett tillfälle har vi ändå varit tvungna att anlita en kvinna som vi hade avfärdat mycket tidigt i bygget av CiaoAlba. Servicen till våra gäster krävde det, och tur var väl det, för det visade sig sedan att kommunikationen funkade mycket bra och gästerna var supernöjda. Första intrycket kanske inte alltid är så rättvisande ...

Anna

CiaoAlba 2011

Äntligen! Ända sedan jag och Helene startade CiaoAlba har jag velat skriva i en blogg om företaget, om platser vi har besökt och besöker och om upplevelser av det Italien vi har lärt känna.

2011 års bestyr ligger för våra fötter och researrangemang bekräftas och försäljningen av vin och tryffelprodukter rullar på. Det blir ett roligt år!
Anna